Brands historia

• Ur Brand nr 2 2008

För 110 år sen träffades en grupp unga män och kvinnor från svenska socialistiska ungdomsförbundet på Kafé Frankfurt vid skeppsbron i Stockholm för att bestämma namnet på tidningen de skulle starta. Efter livliga diskussioner undrade till sist en i gruppen om inte ”Brand” vore lämpligt, troligtvis inspirerat av Henrik Ibsens drama med samma namn. Det första numret lämnade tryckpressarna lagom till 1 maj och kostade 10 öre.

Med en nästan taget regelbunden utgivning (undantaget några korta avbrott) sedan 1898 är Brand sveriges äldsta anarkistiska tidning och världens näst äldsta. Vid sidan om Brand är det bara engelska Freedom, som grundades av bland annat Peter Kropotkin och Charlotte Wilson i London 1886, som kan hävda en längre historia.

Det kan vara svårt att förstå idag, men vid denna tidpunkt innan den socialdemokratiska rörelsens mål och medel fastslagits, samlade denna rörelse flera olika socialistiska inriktningar. Inbitna reformister trängdes med de mest radikala. Det var kring det socialistiska ungdomsförbundet, som i folkmun kallades ”ungsocialisterna”, som den radikala falangen samlades. De var övertygade om att socialismens förverkligande inte var möjlig via riksdagen och röstsedeln utan förespråkade istället direkt aktion som metod för ett övertagande av produktionsmedlen. Ungdomsklubbisterna önskade en egen regelbundet utkommande tidning då behovet av att sprida egen information var stort eftersom angreppen från såväl borgerligheten som socialdemokratin var hårda. Brand blev från sin start en röst för anarkismen och andra antiauktoritära socialistiska strömningar i sverige. Brand lyckades under sitt första år ge ut 6 nummer och redigerades då av förbundets centralkommitté. Innehållet var mycket varierande, såväl politiskt som kulturellt.

Under socialistiska ungdomsförbundets kongress våren 1900 togs beslutet att förlägga centralkommittén i Landskrona. Brands redaktion flyttades därför också dit. In i centralkommittén, med ansvar för Brand, valdes den unge Albert Jensen (1879-1949), som skulle komma bli en legendarisk gestalt inom den svenska frihetliga socialismen. Tidningen utkom relativt regelbundet fram till sommaren 1900 då den tillfälligt lades ner. Uppehållet blev emellertid inte långvarigt och i mars 1901 återupptogs utgivningen. Under en tid försökte man redigera tidningen från Stockholm men trycka den i Landskrona, vilket var opraktiskt och i längden ohållbart. Albert Jensen blev formellt utsedd till chefredaktör för Brand sommaren 1902.

På kongressen i februari 1903 synliggjordes en konflikt inom förbundet. Kampen stod ytligt sett om var centralkommittén skulle förläggas och Brand redigeras, men i själva verket var det en fråga om tidningens politiska hållning. En falang, med bas i Skåne, ville knyta förbundet närmare socialdemokratin. Kongressen gick, med någorlunda god marginal, inte på den mer reformistiska linjen. En utbrytning var således oundviklig. I mars 1903 begärde Malmöklubben utträde ut förbundet och tog omgående initiativ till bildandet av ett nytt ungdomsförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU). Ungsocialisterna fortsatte att radikaliseras och började nu alltmer förespråka en anarkistisk och revolutionär politik. Utgivningen av Brand fortsatte utan avbrott, med nu med en tydligare politisk linje, då den ideologiska slitningen inom organisationen avtagit i och med splittringen.

1904 flyttades redaktionen till Stockholm och som tidningens redaktör engagerades den välkände agitatorn Hinke Bergegren (1861-1936). Hinke Bergegren kom att bli en av de ledande i det radikala blocket och utkämpade under 1890-talet ständiga debattdueller med socialdemokratins ledargestalt Hjalmar Branting. Hinke var allt för obekväm och utesluts slutligen efter en mycket lång process tillsammans med många andra revolutionärer formellt ur SAP (sossarna) på kongressen 1908. I socialdemokratisk press från den tiden kan man bland annat läsa att Brand tillhör den så kallade ”grislitteraturen”. Hinke Bergegren påstods vara ”en av anarkistiska paradoxer totalt bortkollrad vettvilling” eller ”ett irrbloss på anarkismens farliga gungfly”. Anhängarna till denna enligt pressen ”perversa apostel för råhet och förvildning” kallades ”intellektuellt och moraliskt degenererat slödder”. Hinke blev så småningom en av Brands mest kända redaktörer och kom i borgerlig media att ge namn åt hela rörelsen, ”unghinkarna”. Än idag idag ses Ungsocialisterna och Brand felaktigt som Hinkes verk.

Hinke Bergegren förblev Brands redaktör, med kortare avbrott, fram till 1915. Hans redaktörskap innebar otvivelaktigt ett lyft för tidningen. Upplagan ökades och stannade de första åren strax under 7000 exemplar per nummer. Hinkes bitska samhällskommentarer under rubriken ”Gnistor” lästes och kommenterades i breda samhällslager. (”Gnistor” har sedan denna tid hängt med i Brands spalter och är idag rubrik för kortare notiser om anarkistisk kamp runt om i världen.)

Brands guldålder

Splittringen befäste slutgiltigt segern för reformlinjen inom svensk socialdemokrati. Ett revolutionärt och frihetligt alternativ levde dock kvar i den anarkistiska ungsocialistiska rörelsen, som kanske aldrig varit starkare i sverige än under 1910- talet. En guldålder för Brand. Upplagan steg och tidningen blev ett mycket viktigt inslag i den politiska debatten. En upplaga på runt 14 000 exemplar per månad nåddes 1907 och man beslöt att ge ut tidningen veckovis. Veckotidningen kom som bäst upp i en upplaga på 18 000 ex/nr, och förblev en veckotidning fram till mitten av 30-talet. Allt vore frid och fröjd om inte tidningen hade gått med kraftig förlust. Stora problem med redovisningen av sålda nummer (vilket tidningen dragits med från första början) gjorde utgivningen till en ständig kamp om att få fram pengar till tryckning av nästa nummer.

Under denna tid var tidningen mycket kampanjinriktad. Under de första åren efter Hinkes tillträde som redaktör gavs värnpliktsfrågan mycket utrymme i spalterna. Brand gick i fronten för den antimilitaristiska propagandan och stödde aktivt värnpliktsvägrarna. Detta stöd ledde till flera fängelsestraff för ansvariga utgivare. Bland annat kan kampanjen för Amaltheamännens frigivning nämnas. Den inleddes 1912 och drog många läsare till tidningen. Den opinion som Brand i hög grad var med att artikulera ledde så småningom till klasskämparnas frigivning 1917.

Ett revolutionärt anarkistiskt alternativ levde alltså kvar i ungsocialisterna. Det var också ungsocialisterna som väckte tanken på en syndikalistisk fackförening i sverige och tog initiativ till bildandet av Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC. Den ungsocialistiska rörelsen och Brand kan rent av ses som den svenska syndikalismens vagga. Det var i Brand som syndikalismen överhuvudtaget först presenterades för svenska arbetare. I november 1903 publicerades den första presentationen av den i frankrike utvecklade syndikalistiska strategin. Artikeln var positiv och följdes av flera under de kommande åren. Redan 1904 diskuterade ungsocialistiska klubbar i Skåne bildandet av en syndikalistisk fackförening och 1907 gav ungsocialisterna ut en propagandabroschyr i ämnet. I och med storstrejken 1909 intensifierade ungsocialisterna och Brand propagandan för syndikalismen. Som ett resultat av detta bildades SAC i juni 1910.

1910- och 20-talet blir Brands mest produktiva decennier. Extranummer, 1 maj-nummer och julnummer gavs ut som separata tidningar. Till och med ett eget månadshäfte gavs ut under några år. 1913 diskuterades på allvar en engelsk upplaga av Brand för spridning i nordamerika, något som dock aldrig kom till stånd. Kända svenska författare som Jan Fridegård, Moa Martinsson (”Helga”), Eyvind Johansson, Harry Martinsson och Karin Boye skrev i tidningen. Brand hade till och med en egen korrespondent, Victor Andersson, i Paris.

Sedan starten har Brand alltid setts som kontroversiell av staten och makthavarna, och är den svenska tidning som har haft längst erfarenhet av statliga repressionskampanjer. Flertalet gånger har man försökt försvåra eller stoppa utgivningen. Första gången tidningen hamnade i klammeri med den offentligt sanktionerade rättvisan var 1906, året då regeringen infört en del lagar mot radikal propaganda, de så kallade Staaflagarna, som gjorde det illegalt att exempelvis agitera mot militarismen. Hinke Bergegren blev en av de första som spärrades in med lagen som stöd, och därmed den första av Brands redaktörer som sattes i fängelse. 10 månader fick han avtjäna för antimilitaristisk agitation. Vissa nummer av Brand beslagtogs men då gavs tidningen ut under andra namn som till exempel Svarta faran, Ryska faran, Hungerfaran, Sedlighetsfaran, Strejkbrytarfaran och Världskrigsfaran. Dessa tidningar fick stor spridning med en genomsnittlig upplaga på 20 000 ex. Ryska faran trycktes i 59 000 ex. Under denna tid var det alltid någon i redaktionen som tillfälligt satt fängslad.

1911 infördes preventivmedelslagen som förbjöd annonsering, försäljning och information om preventivmedel. Alla postförsändelser ”som uppenbarligen sårar tukt och sedlighet” vägrades postbefordran och skulle anmälas till generalpoststyrelsen. Om ”själva försändelsen eller dess omslag anbragts på sådant sätt, att uppenbarligen avsett är att undandraga detsamma vederbörande postexpidients uppmärksamhet, böte avsändaren 5 kronor”.

Brand publicerade annonser för så kallade franska försiktighetsartiklar och i ett extranummer mot preventivmedelslagen intervjuades Nils Adamsson själv. Adamsson blev första offret för preventivmedelslagen och satt två månader på Långholmen. Vid samma tid satt Hinke Bergegren i fängelse för sina föredrag ”kärlek utan barn”. Nämnda extranummer utkom 1924 och hade följande uppmaning: ”Må tidningen, till sista exemplaret av den massupplaga som den är tryck i, gå ut till sveriges kvinnor och män. Begrunda dess innehåll! Och glöm inte att göra vad du förmår, käre läsare, för att sprida kunskap om de viktiga frågor denna tidning behandlar. Bliv en kämpe för upplysning och frihet.” Tidningen innehöll även en nidvisa om preventivmedelslagen, den så kallade kaninlagen.

Vid denna tid hade Elise Ottesen-Jensen (”Ottar”) en stående spalt, ”Kvinnan och socialismen”, och uppmanade bland annat kvinnorna att sluta sig samman i slutna föreningar och tillkalla sakkunniga föredragshålare i hur oönskad graviditet och könssjukdomar kan undvikas.

Redaktörerna för nr 9 1917, Ivan Oljelund och C.J. Björklund, gav ut tidningen från fängelset. Oljelund satt inne 13 månader för förräderi, medan Björklund häktats på grund av sitt tal vid Richard Almskougs grav 1917. Almskoug var en av alla de som vägrat värnplikt. Han dömdes till tre månaders straffarbete och dog i fängelset 1909.

Efter revolutionsåret 1917 gick luften ur den ungsocialistiska rörelsen. Bolsjevikerna tog makten i ryssland och många revolutionärer såg under en inledande tid den nya sovjetiska staten som sina drömmars mål. Hinke Bergegren var en av dem som lämnade rörelsen och han anslöt sig i stället till det nybildade kommunistiska partiet.

Brands upplaga sjönk under början av 20-talet till under 4000 exemplar. Den redan svaga ekonomiska ställningen förvärrades, vilket ledde till den mest pinsamma förvecklingen i Brands historia. Ungsocialisterna tog hösten 1920 initiativ till en insamling till stöd för Peter Kropotkin, som led svårt i sovjetunionen, och till fängslade kamrater. Insamlingen inbringade över 10 000 kronor. Det blev stort rabalder och ledde till tillbakagång av rörelsen när det uppdagades att stora summor ur fonden använts för att finansiera förlaget och tidningen Brands usla ekonomi. Förlaget gav ut Kropotkins böcker, bland annat ”Franska revolutionen” i två delar på sammanlagt 800 sidor. Omvärlden, såväl den internationella anarkistiska som den allmänt socialistiska i sverige, var mycket kritisk till ungsocialisternas hantering av fonden. Man förklarade sig villig att försöka ersätta fonden, men rörelsen var inte längre tillräckligt stark för att få in några större medel. Sveriges ungsocialistiska parti gick som en följd av denna affär kraftigt tillbaka – trovärdigheten hade skadats allvarligt. Kropotkinfonden kan tjäna som en förklaring till Brands nedgång under 30-talet och beslutet att upphöra som veckotidning 1935.

På kongressen 1923 antogs namnet ”sveriges ungsocialistiska förbund”. 1923 var ett verkligt krisår för tidningen med en neråtgående upplagetrend, som lägst 2 900 ex/nr. Tryckeriets och förlagets sammanlagda förlust uppgick detta år i 11 064,51 kr. Efter långa diskussioner beslöts att den stora pressen skulle säljas, lönerna sänkas för tryckeripersonalen, samt att säga upp expeditören och redaktören. Expedieringen och redigeringen skulle skötas av valda oavlönade kommittéer. Långsamt började tidningen arbeta upp sig igen.

I augusti 1927 avrättades i USA de oskyldiga för rån och mord dömda italienska anarkisterna Saco och Vanzetti. De hade varit fängslade sedan 1920. Deras öde väckte stor uppmärksamhet i världen och Brand gav ut flera Saco-Vanzetti-nummer i upplagor om 18 000 ex. Detta år, 1927, var ett lyckosamt år för Brand. Både förlaget och tidningen gick med vinst tack vara den framgångsrika Sacco-Vanzetti-kampanjen.

1928-1932 upplevde Brand en litterär storhetstid som kulminerade 1931. Nils Ferlin publicerade dikter och Ivar-Lo Johansson lämnade bidrag. Under mitten av 30-talet fick man dock allt svårare att klara veckoutgivningen, och tidningen kom bara ut med 4-8 nr/år. Berättelserna är många om hur man genom pantsättning, lån och insamlingar finansierade verksamheten.

1935 bytte ungsocialisterna namn till Anarkistiska Propagandaförbundet, och det gamla namnet blir fredlöst, något som trotskijsterna och Socialistiska Partiet långt senare kom på och började använda som namn på sitt ungdomsförbund.

Runtom i världen utplånades de anarkistiska rörelserna rent fysiskt av den framväxande fascismen och röda armén eller marginaliserades av socialdemokratin. Brand blev efter trettiotalet en tidning för bevarandet av de frihetliga idéerna, där de sista åldrande ungsocialisterna höll sig kvar under efterkrigstiden.

1946 avgick C.J. Björklund efter 30år som redaktör för Brand. Under 50-talet minskade upplagan ytterligare och man försökte upprätthålla utgivningen med dubbelnummer. Det blev allt mer ont om kända litterära medarbetare. Gamla kämpar i rörelsen som C.J. Björklund publicerade inlägg. Brand fortsatte bekämpa tronen, altaret, penningpåsen och militarismen som den alltid gjort.

Nytändning

Ralph Rådlund, som kom att bli Brands redaktör på 60-talet, har berättat att när han gick med i ungsocialisterna 1961 var han den första nya medlemmen sedan 1946. De gamla ungsocialisterna lade ner sin federation i slutet på 60-talet och Brand, som brottades med ekonomiska problem, fick läggas ned. När Nisse Lätt 1964 blev ansvarig utgivare och medredaktör fick tidningen nytt liv. Materialet dominerades under 60-talet helt av anarkism, med återblickar i historien och rapporter från aktuell anarkistisk verksamhet. 1967 avslutades Brand för att återupptas igen 1973.

Men i de sista numren 1967 märktes att något var på väg att ske. Tidningen hade fyllts med maskinskrivna texter med rubriker som ”burn baby burn” och bilder på Che Guevara. En ny ung anarkiströrelse föddes, samtidigt som den gamla dog ut. Lekfulla och happeningsbetonade grupper som ProVies (”För Livet”), Nadir och Vulgäranarkisterna växte fram ur 60-talets ungdomsuppror. Ur dessa skapades en ny anarkistfederation, och Brand väcktes till liv igen. Brand stod inte utanför sjuttiotalets sektvänsterstrider och vilda diskussioner kring Brands texter om fångkampen och det väpnade motståndet i Europa ledde till att tidningen tillfälligt lades ner 1979.

Under 70-talet blev Brand känd för alla sina artiklar om RAF och tidningen försvarar rätten att publicera deras uttalanden. Mot slutet av 70-talet erhöll tidningen ca 20 000 kr årligen i statligt kulturbidrag. Under 1979 tilltog motsättningarna i gruppen runt Brand. R.A.O, Revolutionära Anarkisters Organisation, lämnade ett indignerat tillägg i nr 13/14, som bland annat lyder: ”Brand har genomgående präglats av grov våldsfetischism och luddiga hyllningar (några dessutom helt klara) till de väpnade marxist-leninisterna…Som anarkister, revolutionärer och frihetliga kommunister måste vi ta avstånd från RAF:s elittänkande och handlande! Om inte Brandred. lyssnar till andra delar av den organiserade anarkiströrelsen har de ingen rätt att ha tidningsnamnet.”

Brandredaktionen svarade: ”Vi försvarar revolten och det tänker vi fortsätta med. Det är nödvändigt i dagens läge, med ett samhällssystem som glider allt närmare öppen fascism, att ta ställning för eller emot. För inser inte R.A.O. att även en marxistisk organisation kan ingjuta mod hos många, och ingjuta skräck hos herrarna?” På ett sista stormigt möte kom det att handla mycket om namnrättigheten. Anklagelserna duggade tätt. Man kunde inte enas, utan namnet Brand bordlades. Tidningen fortsatte att komma ut med två nummer under namnet BASTA.

Husockupationsrörelsen och punken

På 80-talet tog en ny kraft över och blåste liv i Brand. Aktivister med bakgrund i husockupantrörelsen (BZ-rörelsen) och punken kom med en välbehövlig vitamininjektion. Kring Brand startades en sabotagekampanj mot Shell, på grund av oljebolagets stöd till apartheidregimen i sydafrika. Ur Shellsabotagen och husockupationerna växte nya autonoma och anarkistiska grupper och nätverk fram: Folkmakt, Antifascistisk Aktion, anarkafeministerna, Syndikalistiska Ungdomsförbundet och radikala miljö och djurrättsgrupper, varav flera fortfarande existerar. 1982 upptogs Brand igen av en nybildad redaktion i Uppsala. I det första numret, kallat Brand-valextra, uppmanades läsarna att rösta på alla partier. Det var ett testnummer för att se om någon skulle reagera på att Brand börjades ges ut igen. Tidningen fortsatte att komma ut med fem nr under namnet Brandfaran.
br> Vid den första riksomfattande anarkistkonferensen på många år i november 1983 i Uppsala, beslutade man enhälligt att tidningen fortsättningsvis skulle kallas Brand. Brand gavs ut med tre nr 1984 och två nr 1985. Från och med 1986 slogs redaktionerna för Total och Brand ihop till den anarkistiska månadstidningen Total-Brand. Några år senare på ett stort anarkistmöte i Stockholm beslöt sig redaktionen för Total-Brand för att fråga om de skulle kunna få använda namnet Brand igen. Förfrågan godkändes med förbehåll att tidningen inte utgav sig för att vara den anarkistiska rörelsens språkrör i sverige. Under 80-talet hade Brand en ungefärlig nummerupplaga på 2000 ex. En bit in på 80-talet, när Brand hade tillgång till eget tryckeri i Stockholm, går det att skönja en förändring i tidningens utseende - en tydligare utseendemässig profilering. De flesta anarkistiska tidningar bestod mestadels av text men Brand började nu att inkludera allt fler foton i sin layout. En av de mer kända skribenterna som jobbade med Brand under denna tid och som stod för de mer politisk analyserande texterna var Eva X Moberg.

I december 1989 kom Brandredaktionen över ett hemligt brev från tingsrätten till Säpo om att Säpo fick rätt att kvarhålla posten som gick till och från Brands postbox. Uppenbarligen för att komma över prenumeranternas adresser. När detta offentliggjorts fick Brand brett stöd av flertalet tidningar, även icke-vänsterpress och journalistförbundet.

Under slutet av 80-talet fram till en bit in på 90-talets huserade Brandredaktionen på flera olika ställen i Stockholmsområdet – Svarta Månen, Kapsylen, Björngårdsgatan, Östermalm och RSM. Efter 8 års arbete började redaktionen tröttna och i kombination med framväxten av ideologiska meningsskiljaktigheter beslöt sig redaktionen för att lägga ner 1994.

Enfrågerörelsen

1995 när en ny redaktion tog över tidningen hade det rörelsemässigt skett en stor förändring som startade runt 1993. En ny aktivistvåg hade tagit fart - ”enfrågenätverksrörelsen”. Om 80-talet dominerats av husockupationsrörelsen kom 90-talet att domineras av antifascism, feminism och djurrätt. Den första till tredje maj 1998 firade Brand sitt hundraårsjubileum med en stor festival på Kafé 44 i Stockholm. År 2000 var det åter dags för staten att försöka tysta Brand. Den 31 augusti 2000 beslöt justitiekansler (JK) Hans Regner sig för att väcka åtal mot Brand för uppvigling, vilket sedemera ledde till åtal i december 2001. För vad? Jo, ett temanummer med seriös kritik av och satir över alla kvinnoförnedrade vecko- och månadstidningar a la Veckorevyn, Slitz och Café. Numret innehöll artiklar som ”Gör om mig”, ”Vilken aktivisttyp är du - test” och ”Så blir just din kravall en garanterad succé A -Ö”. Säpo kopplade samman Brands kravallguide med den husockupation som genomfördes i Linköping några dagar senare. Brand fick en stor uppbackning av ledarskribenter, publicistklubben och opinionsbildare, som såg Säpo-åtalet som ett angrepp på yttrandefriheten. Rättegången blev ett segertåg för Brand eftersom många såg åtalet som politiskt riktat.

År 2003 lämnade Stockholm över till redaktioner i Göteborg och Malmö. Idag finns endast redaktionen i Malmö kvar, där vi är sex stycken som jobbar med tidningen. Vi försöker bygga upp en fungerande och hållbar struktur för tidningsarbetet, då alla jobbar ideellt och inför varje nytt nummer är det en kamp för att få ihop ekonomin.

Brandkollektivet genom tiderna