Kamp mot arbetet!

Ur Brand nr 1 2007

Med det vill vi föra upp en fråga på den utomparlamentariska vänsterns dagordning som känns synnerligen angelägen i tider av avtalsrörelse, borgarstyre och de därmed sammanhängande nyliberala attackerna mot arbetarrörelsen med udden riktad mot osäkrade visstidare, kvinnor och ungdomar.

Hösten och vintern har vi ägnat oss åt brandkårspolitik, främst till försvar av a-kassan. Med lätthet skulle vi kunna lägga all vår energi på att kämpa mot regeringens alla aviserade försämringar. Borgarna har haft bråda dagar sedan valet och vi kan inte komma på ett enda område där de faktiskt gjort någonting vettigt, eller i alla fall låtit bli att direkt förstöra för folk, djur och natur. Inte heller verkar det finnas något slut på deras nedskärningar, eller ja, möjligen om fyra år då. Men att sätta hoppet till sossarna är självbedrägeri; ett förnyat maktskifte behöver inte innebära några större kursändringar. Sossarna lär inte ens vara intresserade av att vrida tillbaka klockorna till innan september 06. Efter den förra borgerliga regeringen valde (s) att bibehålla den nivå för a-kassan som borgarna hade pressat ner den till.

Fram till nästa val kommer det framförallt vara redan hårt ansatta grupper i samhället som får ta bakslag på bakslag. Självklart ska vi göra allt vi kan för att bromsa upp den utvecklingen. Men därmed kämpar vi i praktiken även för att upprätthålla den nuvarande ordningen, för en försvarsstrid kan i bästa fall uppnå status quo, det vill säga plus minus noll. Vi flyttar inte fram våra positioner utan förhindrar endast att sakernas tillstånd blir än värre.

Reinfeldt, vi kommer för att slåss, ta från de rika och ge till oss!

Märk väl, vi säger inte att det är fel att kämpa för reformer eller mot nedmonteringen av det allmänna, så länge vi är medvetna om att det bara handlar om delmål. Vi måste sträva längre än så. Vårt mål är det klasslösa och statslösa samhället, där inte den ekonomiska lönsamheten är värdegrunden vi står på, utan omtanken om oss, om varandra och om den värld vi lever i.
Kampen om a-kassan ruckar inte vid det här systemets fundament. Intressant blir det först när vi säger: Visst vill vi ha a-kassa, men ännu hellre medborgarlön; faktum är att vi inte nöjer oss med mindre än att vi sänker regeringen och den rådande ekonomiska ordningen och ersätter dem med direkt demokrati och deltagarekonomi.
Med andra ord; vi vill inte bara förhindra att läget blir sämre, vi vill tvärtom att det ska bli så jävla mycket bättre än vad det är idag! Det är vår utgångspunkt inför varje försvarsstrid. A-kassan är inget självändamål, men det kan vara ett steg på vägen mot det samhälle vi vill se.

Är det inte naivt, kanske någon invänder, att dra in stora visioner i realpolitiken? Nej, vi tror att det är det enda sättet att orka streta på i vardagskonflikterna. Utan långsiktiga mål riskerar man deppa ihop över nederlaget, bitter och besviken över LO-ledningens svek i kampen om a-kassan. Och eftersom vi tror att medlen måste stämma överens med målen, organiserar vi det dagliga motståndet på samma grunder som det samhälle vi än så länge bara bär inom oss.

Ett samhälle där människor är jämlika, med samma möjligheter att förverkliga sina drömmar och tillgodose sina behov, kan man inte skapa i dagens ekonomiska system; ojämlikheten människor emellan är inbyggd i själva dess struktur. Den är grundförutsättningen för att det över huvud taget ska kunna finnas vinstmarginaler.
Så vi måste bekämpa marknadsekonomin. Och vad innebär det? Jo, att vi i kampen mellan arbete och kapital också måste ta strid mot arbetet som det ser ut idag. Konfliktlinjerna går inte mellan eliten och en homogen arbetarklass; som kollektiv är vi antagligen mera uppsplittrade idag än någonsin tidigare. Kön, klass, etnicitet, sexuell läggning, ålder, utbildningsnivå, funktionshinder och andra kategorier definierar och separerar oss. Därför ifrågasätter vi klassiska föreställningar om att man skulle kunna nöja sig med att överta produktionsmedlen och tro att det går att bygga ett helt nytt samhälle inom det gamlas ramar. De strukturerna måste rivas och ersättas med helt nya som vilar på en annan värdegrund, en annan ekonomi.

Kamp mot kapitalet och mot arbetet.

Reformer som införandet av sex timmars arbetsdag innebär en gradskillnad, men gör varken från eller till när stora grupper arbetslösa står utanför arbetsmarknaden och aldrig kommer komma in. Människor blir fysiskt och psykiskt sjuka av att lönearbeta, men även av att förvägras lönearbeta. Som människa i Sverige idag värderas man utifrån arbete och prestationer. Arbetslösa är därför också värdelösa. Andra blir sjuka av ångest och otillräcklighetskänslor trots eller tack vare ett heltidsarbete som man inte får att gå ihop med familj och stuga. Återigen andra blir aldrig kvitt oron över deras osäkra anställningar och hur lönen ska räcka till när avgiften till a-kassan höjts och andrahandslägenheten omvandlas till bostadsrätt.
Dagens samhälle är uppbyggt kring ekonomiska föreställningar. Tillväxt är ett begrepp alla politiker på skalan, från höger till vänster, omfamnar och bejakar. Tillväxt sägs vara bra för alla. Klart man blir skeptisk, och det med rätta. Tillväxt definieras som ”det samlade värdet av ett samhälles produktion av varor och tjänster”. En ökad konsumtion leder till en växande efterfrågan som leder till en ökad produktion som då visar på en ökande tillväxt. Och det är ju bra. Utom för miljön, för producenterna i syd, för arbetarna i nord, för papperslösa eller för arbetslösa. Motorn i ekonomin är ett osolidariskt och omåttligt nyttjande av naturresurserna, med förödande konsekvenser både för större delen av mänskligheten och för jorden.

Det här är inget nytt, ingenting vi kommit på själva; det här kan nog anses vara självklarheter för anarkister och autonoma. Men som de självklarheter de är måste de uttalas. Och när vi rycker ut i brandkårsärenden har vi analysen och kritiken av de rådande maktförhållandena klara för oss.
Men räcker det med kritiken? Alternativen då, hur står det till med dem? Visst finns det modeller för en frihetlig ekonomi. En som utvecklats de senaste femton åren är Parecon (participatory economy), eller deltagarekonomi. Parecon kan ses som den tredje vägen, den som går bortom både marknads- och central planekonomi. Tanken är att arbetarråd träder i direktkontakt med konsumentråd och tillsammans kontrollerar de processer de berörs av.

Vi tänker inte på det här stället gå in på deltagarekonomins uppbyggnad, det får vi eller någon annan återkomma med i ett senare skede. Tanken med den här texten är att sätta igång en diskussion kring de försvarsstrider vi tar och de visioner vi har; att lyfta fram alternativen, diskutera dem och börja praktisera dem. En kritisk brandkårsutryckning är med säkerhet nödvändig, ett första maj-tåg under parollen Kamp mot arbetet! där vi väljer att lyfta fram kritiken vi har och alternativen vi ser, kan vara minst lika nödvändig.
Så… vem klurar på slagord till första maj? Vem vill fortsätta den här diskussionen, utveckla en radikal praktik som i grunden utmanar den rådande ordningen och inte bara dess symtom? Det är dags att samla tankarna och sedan omsätta dem i handling.

”Det är bara det att jag är nöjd med så lite… när det gäller arbete.” Paradis-Oskar till Rasmus på luffen. ”Men folk har ju fått för sig det, att man ska arbeta jämt och ständigt. Det kan jag inte få in i min arma skalle.”

Embryokollektivet
anarkisterna.com